För det första, var det någon som skrev ner den exakta frågeställningen igår? Har tappat bort den ur minnet… Anyway, här är några av mina tankar kring intervjuerna. Jag tog konsultmässigt bort ett gäng ”kanske” (som självklart egentligen borde vara med, vi har nog lite för lite input för att dra definitiva slutsatser), men tro för den sakens skull inte att jag är säker på att alla punkter är bra eller ens sanna.

Varför finns det två nyhetsprogram, Aktuellt och Rapport? Finns det någon tittare som uppfattar en skillnad mellan dem? Det har att göra med det här arvet att det var två kanaler (både Johan och Johanna tar upp det som en stor grej) som konkurrerade med varandra, även om det inte har varit så nu på typ tjugo år.

Att de gör väldigt mycket av produktionen själva tyder på en stolthet, en vilja att vara just public service – program för alla (och till och med ett eget hattmakeri). Det kanske rör sig om en grundläggande värdering; att SVT är en plats där man själva skapar saker för allmänheten.

Många verkar identifiera sig med jobbet (även om inte Johanna gjorde det): fotograferna blir arga när de betraktas som resurser och inte som medarbetare efter att Aktuellt- och Rapport-redaktionerna slogs ihop.

Fult att mäta tittarsiffror (enl Johan) – det var det nog inte innan kommersiell TV kom! Det känns som att det var viktigt då och större konkurrens mellan ettan och tvåan borde ha gjort det viktigt. Nu sitter man nog mer på sina höga hästar och vet att man är om inte bäst så i alla fall viktigast, och då betyder inte tittarsiffror något. Fast de egentligen förstås gör det.

Det känns (utan att ha så mycket mer belägg än att vi inte intervjuat nån) som att det är få med högre teoretisk utbildning, t.ex. civilingenjörer, på SVT. Frida ger exemplet att det är svårt att komma in och bli projektledare direkt, utan man måste börja på golvet. Har man gått 4,5 år på högskola är man inte så sugen på att börja om från samma ställe som de som kommer direkt från gymnasiet så det här kan göra att SVT inte får tag på de bästa ingenjörerna, ett rekryteringsproblem som på längre sikt kan leda till kompetensbrist. Å andra sidan så kan det också leda till ett kortare avstånd mellan chefer och medarbetare när alla kommer från samma förutsättningar, något som Frida också har lagt märke till.

Genusperspektivet: SVT:s inställning verkar gå att mappas in i ”Andra värderingar” – män och kvinnor är olika (kvinnor är mer chefer och på barnavdelningen, män gör oftast det tekniska) och det är mer av demokratiskäl snarare än en uttalad effektivitetssynpunkt. Ur Packendorffs föreläsning om det temat: ”Män och kvinnor har olika syn på vad som är viktigt i livet och hur man skall prioritera. Kvinnor och män väljer därför olika yrkesbanor. Detta måste organisationerna anpassa sig till.”

Upplevde Frida det verkligen som att man är ”utsatt” för samarbete mellan avdelningar? Det var ju lite roligt, undrar hur andra upplever det?

Frida tar upp en sak som kallas motivationsklyftan, den som uppkommer när chefer jobbar med en idé länge och sedan inte tänker på att medarbetarna aldrig hört talas om den när idén väl introduceras, vilket får till följd att den inte tas emot så bra. Klyftan är ganska enkel att hantera, men om man inte gör det så kan det få riktigt dåliga följder. B Ahrenfelt har skrivit Förändring Som Tillstånd som tar upp den här grejen, den kanske vi kan referera till?

Motivationsklyfta

Motivationsklyfta

//Henrik

Annonser